CALLING_911

Inte för att jag hatar gult, har förvisso aldrig passat i det men allt detta lyckoönskande gör mig illamående. Inte för att någon högtid är bättre men påsk är nog ändå värst. Det är lite för mycket, det är lite mer än vad jag klarar. Kycklingar, fjädrar, resterna från jul i matväg, alla naiva barn som tror att de kan tigga till sig godis. Nä, vet ni vad, spara pengar och köp eget! Jag behöver mitt för att hålla blodsockernivån på en lyckad nivå som inte avstöter allt som kommer i närheten. Påsken innhåller inte ett enda positivt minne hittils. Skadad av livet kanske men hur hälsosamt kan det egentligen vara?

Det är lustigt hur vissa bara vet. Jag har aldrig vart lättläst men det går inte att lura alla. Det finns en anledning till att tjocka böcker står och dammar på ett bibliotek men de finns ju fortfarande kvar så chansen att aldrig bli läst är förvisso liten men fullt möjlig. Om mina vänner plötsligt fick en enorm läslust, om jag plötsligt verkade mer intressant eller om det kanske bara var så att en uppgift blev aktuell och att jag var enda utvägen vet jag inte men på sistone har sidorna bläddrats flitigt.

Det borde ha känts konstigt men det gjorde det faktiskt inte. Jag gillade det, det erkänner jag. Jag vill bli en välläst bok på ett bibliotek. Jag vill betyda något. Jag vill vara den som gör saker betydelsefulla. Som min fönsterputsare, Mr Dude, det är någon som är betydelsefull det. Som min sol. Min sol är den där stjärnan som gör att jorden lever. Som gör att jag orkar leva lite. Det är något det. Sådant släpper jag bara inte. Om solen slocknar så dör jorden. Om min sol slocknar dör jag nog lite inombords.

Allt säger emot sig själv när jag tänker på det. Jag visste ju så väl vad jag skulle ha, det var så självklart. Nu sitter jag här och inget utav det jag ville ha då är det jag vill ha nu. Det är så märkligt att komma på sig själv med att ha omvärderat situationer, människor.. sig själv. Förr, för inte allt för lång tid sedan så skulle jag ha perfektion, jag skulle ha full pott, fem av fem toasters. Idag, i min ensamhet så inser jag att jag nöjer mig med så lite som två av fem toasters. Varför blir det så egentligen?

Själv är jag en utav dessa människor som ligger som betygslös, alltså noll toasters. Jag har absolut inget att förlora, jag har kan ju inte få lägre betygsstämpel än så vilket betyder att jag egentligen borde ge allt jag har och hoppa över ravinen och bara hoppas på att jag inte ramlar ner. Det är inte fallet som oroar mig eller nerslaget på bottnen - det har hänt mig så många gånger förut - det är om jag faktiskt landar på andra sidan som är mitt största problem.

Jag är noll av noll toasters. Alla andra har i alla fall en. Om jag kommer dit så är risken stor att jag drar ner alla en nivå. Två toasters blir en. Jag vill inte vara den som förstör. Jag vill bara vara.. den jag verkligen är.