CALLING_911

Allt säger emot sig själv när jag tänker på det. Jag visste ju så väl vad jag skulle ha, det var så självklart. Nu sitter jag här och inget utav det jag ville ha då är det jag vill ha nu. Det är så märkligt att komma på sig själv med att ha omvärderat situationer, människor.. sig själv. Förr, för inte allt för lång tid sedan så skulle jag ha perfektion, jag skulle ha full pott, fem av fem toasters. Idag, i min ensamhet så inser jag att jag nöjer mig med så lite som två av fem toasters. Varför blir det så egentligen?

Själv är jag en utav dessa människor som ligger som betygslös, alltså noll toasters. Jag har absolut inget att förlora, jag har kan ju inte få lägre betygsstämpel än så vilket betyder att jag egentligen borde ge allt jag har och hoppa över ravinen och bara hoppas på att jag inte ramlar ner. Det är inte fallet som oroar mig eller nerslaget på bottnen - det har hänt mig så många gånger förut - det är om jag faktiskt landar på andra sidan som är mitt största problem.

Jag är noll av noll toasters. Alla andra har i alla fall en. Om jag kommer dit så är risken stor att jag drar ner alla en nivå. Två toasters blir en. Jag vill inte vara den som förstör. Jag vill bara vara.. den jag verkligen är.