CALLING_911

Fast jag vill be om ursäkt för mig själv för att ha skrivit sådana totalt meningslösa inlägg senaste tien på denna extremt olästa blogg. Nu är jag ju förvisso inte intresserad av läsare så det spelar kanske inte så stor roll.

Vaknade idag med känslan av att vara väldigt meningslös och obetydelsefull. Det är precis som att plötsligt gå och fastna i en rävsax, det gör ganska så ont (inte för att jag provat men människor med denna erfarenheten säger att det gör det). För att inte tala om det faktum att det egentligen är förbjudet att sätta upp rävsaxar. Det är alltså egentligen olagligt att känna sig totalt meningslös och obetydelsefull. Fast, om alla följde lagen, varför har vi då ens poliser och straff i olika grader att dela ut till olika grova brott?

Jag tycker inte riktigt om att känna sådär. Jag vet att jag inte är varken meningslös eller obetydelsefull men ändå så är det så lätt att känna det så ändå. Som om det man gör inte är tillräckligt. Det är det ju faktiskt inte. Inget vi människor gör är och kommer aldrig bli tillräckligt. Men vi gör så gott vi kan - även när det blir fel. Vi kan inte göra mer. Vi är trots allt bara människor i det stora hela. Det finns en anledning till att Superman aldrig existerat på riktigt.