CALLING_911

Jag hatar norge, ja, norge med litet n. Ett enkelt sätt att förolämpa någon eller något. Tackar Mr Dude för denna hatmetod. För övrigt, det händer inte mycket i ett liv som mitt just nu, har lyckats resa mig över mitt eländiga inre och tagit mig någonstanns. Jag sitter i norge, har precis insett att grannar kan skrämma en med annat än högafflar och udda trädgårdsdekorationer. Sitt utseende till exempel. Fast inte som ni kanske tror, det är inte Quasimodo, snarare Prince Charming. Inte nog med det, han är norsk på det. Usch. Idag ingick jag även i en pakt vars syfte är att göra sommaren till den galnaste hittills, håll inte tillbaka, fullt ös rakt igenom.

Kan inte annat än att säga att det är en ypperlig idé. Det var Gurus förslag. Att jag inte slutar förvånas över hennes begåvade sinne, jag blir ständigt bländad. Har ni vart med om något sådant? Som att ha stött på en mänsklig sol som inte går att titta på utan att det är nödvändigt att blinka både en och två gånger för att vara säker på att den är där och för att inte bränna pupillerna vid denna syn. Märkligt. Fast utan henne vore mitt liv inte alls lika bra. Beroende i högsta grad.

Somliga får en att stanna på platsen, andra drar en bakåt, en del tar en framåt. Jag har stött på samtliga och av någon anledning så är det de som tar mig någonstanns som jag ständigt förundras över. Som Viking, Mr Dude och Guru. Människor jag aldrig riktigt trott att någon som jag skulle få chansen att lära känna. Ändå sitter jag här och vet att jag har det. Hur beundransvärt är inte det, att ha något så fantastiskt, människor som gör livet bättre?